När sommarn mot hösten sig vänder


Rubriken är första raden i sången ”Flyttfåglarna” av Lydia Lithell. Sången handlar om det som vi kristna tror på, att livet, tack vare Jesus, inte tar slut efter att vi dör utan att vi får fortsätta leva hemma hos pappa Gud i himmelen. Ett varmt och skönt hopp. Men sångens melodi går i en vemodig ton, en sådan där ton som nästlar sig in i hjärtat och kittlar envist i tårkanalerna. Framåt augusti är det just den känslan som liksom slukar mig, kryper in i hela min varelse och vaggar mig fram genom dagarna. Precis den där brytpunkten då sommaren fortfarande är sommar men luften blir frisk och höstigt klar, då vet vemodet att det är dags att komma tassande. Men det är inte bara sorgligt, nej, för mig är vemodet en ganska vacker blandning av sorg, glädje, uppbrott och framtidstro. Det är mörka kvällar och tända ljus. Kalla nätter och friska dagar. Kyligt regn och milda solstrålar. Det är slutet på sommaren och början på något nytt. Det är avsked av det som varit och hopp om den värme som komma skall. Men nog får vi hoppas att nästa sommar blir lite svalare.