Det är verkligen både något vemodigt och befriande med hösten. Ett tomt semesterstråk. Ensamma bojar vid en gästhamn. En öde badstrand. Platser som människor tycks ha glömt eller inte hinner med men som ändå finns kvar. De ligger där och ler lite hemlighetsfullt mot oss när vi råkar ha vägarna förbi. Vi huttrar i skuggan. Klär av oss jackan där solen når fram att strö sitt ljumma glitter. Vi längtar. Bort. Bort till det som var eller till det som kommer. Det är som om leendet säger åt oss att vänta. Att stanna. Vi finns kvar. Njut. I dag.