I dag tycker jag att det är dags för att beta av ännu en fråga från lära-känna-listan, nämligen fråga nummer 6:

Hur lång är du?

Svaret är: 153,5 cm om man ska vara exakt. Och det ska man väl om man kan. Det där med längd är faktiskt mer intressant än vad man skulle kunna tro. Inte så mycket för centimeterna i sig utan på grund av vilken inverkan de har på människors reaktioner, tankar och förhållningssätt. Själv har jag alltid varit kort. En av de kortaste i klassen när jag växte upp, en av de kortaste på arbetsplatsen som vuxen o.s.v. Jag trivs med mina centimetrar. Har inget som helst behov eller önskemål om fler. Det enda som retar mig, är människors förhållningssätt till längd. Ett förhållningssätt som även jag faller in i ibland. Barn får många gånger höra kommentarer från vuxna som: “Vad lång du blivit!”. “Oj vad du vuxit!”. Oftast med en positiv klang i rösten. Glada tillrop som signalerar att mycket längd är bra. Men, undrar jag, vad säger det till korta barn? Är det sämre att inte ha så mycket längd, att växa lite långsammare? Den inställningen är det förmodligen inte särskilt många som har. Egentligen. Särskilt inte jag. Trots det hör jag mig själv titt som tätt uppmärksamma barns tillväxt på längdfronten, liksom för att vara trevlig och visa att jag ser dem. Kanske också mest för att det är så som vuxna ska göra eller i varje fall brukar göra. Fast ska vi verkligen det bara för att vi brukar det? Det finns det all anledning att fundera på.

Mina egna barn är, av naturliga skäl, inte heller särskilt långa. Med dem är jag supernoga att stärka uppfattningen att alla är olika och att både lång och kort är lika bra. Lika noga är jag med att förklara detta med att längd och ålder inte är samma sak, den som är kortast kan mycket väl vara äldst. Tyvärr är det lätt hänt att som vuxen behandla barn efter deras längd för att man inbillar sig att de äldre eller yngre än vad de är på grund av hur man bedömer deras längd. Detta riskerar att slå fel åt båda håll. Ett yngre långt barn riskerar att bemötas med för höga förväntningar medan ett äldre kort barn riskerar att bli tilltalat som om det vore litet. Som barn upplevde jag detta som ganska jobbigt. Men i dag har det såklart sina fördelar. Som att jag, den silvriga hårkalufsen till trots, råkar få åka buss på billig ungdomsbiljett för att chauffören tar för givet är jag är ett antal år yngre än i verkligheten.