Matrast. Det luktar köttbullar med potatis och rivna morötter från matsalen. Det springer en massa barn över skolgården. De spelar boll eller hoppar hage. I skogsdungen leker pojkar och flickor tafatt mellan träden. Några andra hoppar på stenar. I ett hörn står pojken med det lockiga håret och petar med en pinne i gruset medan de tuffa tjejerna gör flätor i varandras hår. De ser mig inte för de lever i sin egen värld, sin egen tid.

Mina ögon stannar vid klätterställningen. Några flickor hänger knäveck och pojkarna försöker göra volter, ju farligare desto bättre. Klätterställningen är fyrkantig med fasta stegar på två sidor och en löst hängande repstege på den ena. Högst upp spänner ett nät av hårda kedjor, inklädda med plast. Plasten är orange. Orange som sommarvärmen eller som en varning, jag vet inte vilket. Barnen skrattar. Jag får lust att klättra upp till dem och leka jag också. Jag vill bli så där orädd och bekymmerslös. Så ser jag en liten figur i rödvit jacka och långt ljust hår. Hon är snorig och torkar näsan med baksidan av handen. Nedanför klätterställningen står hon och blickar uppåt. Ögonen är grå med stänk av himmelsblått. De ser ängsligt på de andra barnen. Är det flickans kamrater? Undrar jag. Varför klättrar hon inte upp till dem då? Var med och lek, flicka lilla, missa inte din barndom! Hon vet förstås inte vad barndom är, man tänker så sällan på vad man har. Jag skulle vilja ta hennes hand och sätta henne på klätterställningens topp, mitt bland de andra barnen. I stället sätter hon sig på marken och gräver i sanden. Hon bygger ett slott med vallgrav och en bro. Är det bron mellan din värld och deras? Varför är du så ängslig, barn? Flickan pratar för sig själv, skänker ställningen några längtansfulla blickar, fortsätter gräva och bygga. Hon har snart byggt en hel stad. Det enda som fattas är människorna. Någon lutar sig ner mot flickan, någon med blossande kinder och lugg som klibbat fast i pannan.

- Kom upp, det är jättekul!

Flickan biter sig i läppen, kliar sig på näsan och drar lite i en hårslinga i nacken.

Hon skakar på huvudet.

- Inte i dag.

- Vad tråkig du är!

Flickan börjar riva sin stad. Långsamt mosar hon de små husen och

slottet, krossar skoningslöst den fina bron. Till sist plattar hon till så att ingen kan ana att där funnits någonting annat än smutsbrun sand.

Det är något speciellt med tidiga mornar. Tystnaden är annorlunda då än på natten. En tom skolgård. Nej, den är inte alls tom. Den är full av minnen från uppskrapade knän, förluster i fotboll, utslagna tänder och skolavslutningar. Luften är sval, solen har nyligen börjat titta fram. Marken är våt av dagg. Inga barn syns till, sånär som på en liten spetig flicka i rödvit jacka och långt ljust hår. Hon sitter högt uppe i klätterställningen. Längst ut i kanten av nätet sitter hon och dinglar med benen. Ögonen lever och sprudlar. Alldeles själv sitter hon där, ändå är hon mindre ensam nu än vad hon varit på länge. Den lilla kroppen har med ens blivit rakare, stoltare. Hon har glömt allt vad sandslott och broar heter. Länge, länge sitter hon där. Hon ser ut som en katt, nöjd över en egenhändigt infångad mus. Nu kommer det fler barn till skolan. Flickan sitter kvar. Hon vinkar till alla hon ser. Barnen som kanske är hennes kamrater kommer också. De slänger av sig sina ryggsäckar och svingar sig upp till henne. De leker lekar som jag inte förstår mig på. De pratar och skrattar, ger upp ystra glädjetjut. Flickan är med, hon skrattar mest av alla. Då var allt bra, hinner jag tänka, fast jag vet att det inte är sant. In på skolgården kommer en kutryggig pojke med lockigt hår. Han stirrar stint i marken, ser sig inte omkring. Ingen ser honom. Han ställer sig i ett hörn av gården. I handen håller han en pinne som han petar med i gruset. Ensam står han där när solen smeker undan daggen och denna morgon övergår i dag. Ingen går fram till honom för att leka. Inte heller jag, för jag sitter på klätterställningen och ler.