Har ni tänkt på det någon gång, skillnaden mellan att hälsa på hos någon när man är barn mot när man är vuxen? Jag kan sakna den upplevelsen ibland, upplevelsen av att vara barn som gäst i någon annans hem. Livet fortsatte ungefär som vanligt där i hemmet, samspelet mellan familjemedlemmarna, skämten, tonfallen, blickarna, skratten och suckarna, allt medan man själv satt där på kökssoffan bredvid bästa kompisen. Jag tyckte om att se relationen mellan kompisen och föräldrarna, minns det lustfyllda i att observera samtalet kring de nyköpta jeansen som skulle provas och rofylldheten i att höra dem prata om nästa besök hos mormor i huset vid kohagen. Som vuxen får man sällan hälsa på i någon annans liv på det där nära med ändå utifrån-sättet. Livet i det hem man gästar liksom stannar av en stund och slutar handla om allt det där vardagliga. Det är som om vi sitter där vid kaffebordet hos varandra och samtidigt är kvar utanför dörren. Vi delar med oss av våra liv utan att släppa in varandra. Jag tror att det är naturligt att det blir så. Vi ska inte skäppa in alla andra i varje vrå av vårt av vårt liv. Men nog kan jag sakna de där glimtarna man fick som barn, att obemärkt få kika in bakom kulisserna där det inte spelas teater.

Trevlig helg!