Hej!

Jag tittade igenom datormappen med namnet “Texter”. Klickade mig vidare in i mappen “Verser”. Tänkte att det kanske fanns någon gammal text där som skulle ge mening åt veckans blogginlägg då dagens kreativitet tycks utebli. Känner mig tom. Fyller tvättmaskin, fyller diskmaskin, fyller torkskåp och tvättlinor. Fyller jag mig själv?

Hittade en liten vers från förra våren, från 28/3. Från den tid då coronan kändes så ny och sådär otäckt ovisst farlig. Farligt blev det. Annorlunda också. Ändå känns livet ganska vanligt. Konstigt. Ibland undrar jag om jag ens vill tillbaka till exakt det som fanns innan. Jag önskar tillbaka kramar, fika på stan, utflykter där antal personer inte behöver räknas, fikastunder med vänner, gudstjänstbesök i kyrkbänk i stället för i TV-soffan. Kyrkfika. Nyhemsveckan. Hälsa i hand på leende pensionär. De som hälsar med “frid”. Men jag vill hålla fast i det kravlösa. Panikartat klamra mig fast vid att det är OKEJ att välja ensamhet, familjehet. Tystnad. Åh vad vi ska stå där lite nykläckt förvirrade och undra vilket vanliga det är vi ska leva i nu. Då. Sedan. När allt är över. För över blir det väl? Kanske. Någon gång. Hoppas.

Möten i vårbacken

Hej Krokus, så lite du förstår

Hej Vårlök, du solar som om inget dig når

Hej Skilla, du ingenting vet

Eller är det tvärt om så att det är ni som känner livets uppenbara hemlighet

Att dagar är sköra och att våren är vårt livs evighet

Trevlig helg!/Lollo