Hej!

Våren kom tillbaka! Vilken fröjd! Ibland kan den där känslan av att livet är alldeles för stort skölja över mig. Solstrålarna. Fågelkvittret. Hur ljuset reflekteras i marken. Gruset. Vintergruset som ligger kvar och det som sopats bort. Värmen. De kyliga vindarna. Barnjackor som kastas av fastän det är är vuxenkallt. Springskor. Allt är för stort och för mycket. Hur ska jag lyckas insupa hela våren innan den tar slut?

De där känslorna av att livet är lite för stort för att fånga och riktigt ta in, jag tror att det är de som får mig att önska mig en tant. Jag önskar mig en sådan där tant som förstår sig på utan att det måste pratas. Jag önskar mig en kökssoffa, en randig trasmatta på golvet och en diskbänk som är för låg. Eller sådär lagom för mig. Och för krumma små tanter. En sådan där som fanns i min farmors kök. Jag önskar mig en kopp kaffe på ett fat, en smörgås, bulle eller kaka som dukas fram i omsorg utan att trugas på. Jag önskar mig en sådan där tant som på ett sådant där vackert sätt bara finns och lever och som livets ve och väl bäddat en trygghet i. En trygghet som är varm och strålar ut till mig. Till mig som sitter där på kökssoffan, sörplar kaffe och är förstådd.

Kram på er!/Lollo