Hej från sjukstugan!
Nu är vi dock på bättringsvägen här. Coviden slog till i slutet på förra veckan, precis som för så många andra, med karantän och allt för hela högen. Mitt i detta känner jag något nästan lite förbjudet. Något som jag givetvis inte känt om någon av oss blivit allvarligt sjuk. Men nu när vi inte blev det, då känner jag det. Det där nästan lite förbjudna. Att det är ganska skönt att liksom trycka på pausknappen till vardagspusslet och stanna upp inne i coronabubblan. Här inifrån kan man betrakta livet som pågår utanför. Bilar åker genom korsningen borta på E22, någon svänger in mot mataffären, för att handla något snabbt efter jobbet kanske. Eller kanske toapapper. Det går åt mycket så här års. Att snyta sig i. På macken tankas bilar, vilka äventyr ska de åka ut på kan man undra. Solen smyger sig fram och påminner om att våren inte har glömt oss i år heller. “Jag kommer, snart, jag lovar”. Javisst, tack för det men än är det vinter kvar. Hela februari.

I coronabubblan bleknar jobb och skola bort en stund. De blir något som fanns en gång, eller står de kvar? Ja det gör de ju men de är till för andra och inte för oss. Just nu. Där kan andra stressa och möda sig bäst de vill. Vi, vi sitter här i soffan. Eller ligger. Det som blir viktigt är febertermometerns svar och hur mycket hosta vi har kvar. Mycket annat det kan kvitta. Fast det märks på de små att de börjar längta ut. När alla är tillräckligt friska då tar vi en nål och sticker hål. Pang och hej, välkommen tillbaka vardag, ses på måndag.

Kram/Lollo