Det bästa med att bo i lägenhet är alla goda grannar som ingår i hyran. Som uppvuxen på landet och med en något introvert personlighet, kan jag förstås sakna friheten att gå ut i bikini och håret på ända. Men på vår lilla gård råder ändå en familjär stämning där man vare sig behöver snyggbrallan eller mascaran på för att våga sticka ut näsan. Somliga dagar sitter jag tyst i min egen bubbla på uteplatsen, andra dagar blir det småprat om sådant som hör vardagen till. Framförallt en av grannarna har jag lärt känna lite mer den här sommaren.

Det här är Odin, min bästa granntant. Hon bor i porten bredvid oss. Odin är en sådan där tant som tycker om att vara ute på gården. Vissa dagar vill hon vara för sig själv, det märks då hon sitter tyst och bara plirar lite mot mig när jag går förbi. Andra dagar, ja, det vill säga de flesta dagar, vill hon gärna har sällskap. Hon är tanten med kollen, hon som ser och hör vad man gör. När man gått ut och slagit sig ner i sin stol, kommer hon genast knatande till uteplatsen för att få sig en pratstund. Vi förstår varandra väldigt bra, ord kan faktiskt vara överflödiga i ett samtal. Hon är tanten som är noga med att ha grannrelationen på sina egna villkor. När hon upplever att pratstunden bör avslutas, tassar hon lugnt iväg hem till sig eller bara ett par meter bort och slår sig ner lite sådär på behörigt avstånd från grannen som hon nyss tycktes uppskatta varje sekund tillsammans med. Det allra bästa är nog att hon är den barnvänliga tanten. Den där tanten som efter att ha lärt känna dig och gärna vill suga åt sig av ditt sällskap, också blir alldeles till sig av att lära känna dina barn. Så småningom inser du att granntanten börjat finna ännu större glädje i att umgås med den yngre generationen än med dig. Fast hon fortsätter såklart ändå att komma förbi din uteplats för en pratstund, mest av artighetsskäl kanske. För inom dig undrar du om det verkligen var dig hon suttit på din uteplats och väntat på eller om det egentligen var barnen.