Hej!

Ute är det grått och kyligt. Vita flingor och hårda små hagelkorn leker sig ner genom luften. Åh vad jag tycker om när det är så. Prognosen visar plus och slask framåt jul. Och mitt hjärta gnäller. Vill ha kallt fram till våren. Men vad är det att gnälla över? Jag älskar kylan för att jag har möjlighet att hålla mig varm. För den som saknar värme, är kylan mer fiende än vän…

Jag har just krupit upp i soffan efter en promenad genom staden. En julklapp inhandlad och avbockad från den mentala listan. Vi tog ett varv på secondhand också, mannen och jag. Halva priset på julpynt skyltades det med på dörren. Femton små slantar spenderade jag på söta och lätta äpplen i filt och en handarbetad trevlig docka.

Äpplena blir bra att pynta vår stora rumsgran med eftersom den har grenar av nättare och mjukare slag än vanlig rödgran. Den tål liksom inte lika mycket tyngd från pynt. De får dock ligga på vänt ett tag innan det blir dags att klä upp “Granis” i juledräkten.

Dockan har däremot fått ta plats och hålla vakt under granen redan nu. Hen ser lite svårtolkad och inåtvänd ut, nästan så att jag undrar om det filuras på något bus som ska hittas på när alla i hushållet sover? Visst är det ändå något speciellt med gamla handgjorda saker? Vackra, med inbäddad kärlek i. Vems händer har hållt i just de här? Vems ögon har sett sakerna ta form och studerat resultatet av sitt verk? Ja, sådant går bara att gissa.

Kram/Lollo